idaevelina

Jag känner mig konstig, lurad, sviken, som en jävla spelpjäs. En spelpjäs som du använder för att slå undan allt med för att slippa ta smällarna själv, för du vet att när du når andra sidan och satt kungen i schack matt så kan du bara kasta iväg mig. För då har du ingen användning av mig längre, du har tömt mig på allt och jag är inget i dina ögon igen. Jag vet att jag fortfarande är fast, men denna gången ska jag fasiken vara stark nog att ta mig härifrån och inte bli behandlad som en jävla slagpåse en gång till..

And I don't think, you see the places inside me that I find you,
And I don't know, how we separate the lies here from the truth,
And I don't know, how we woke up one day somehow thought we knew,
Exactly what we're supposed to do.